Historia

Den förste mästaren

2009-04-07 23:33 #0 av: sissie

Skriven av: Petter Bengtsson Säg Göran Agdur till vilken svensk som helst och du får nästan alltid samma svar: bordshockey! Agdur var den förste mästaren, varuhusens, sporthallarnas och parkernas evige mästare, mannen som kunde få vem som helst att börja spela bordshockey. Han dominerade sporten helt under de första åren på 80-talet och tillhörde de bästa fram till början av 90-talet. Idag är Agdur en levande legend i de flesta av världens bordshockeyländer.

 PB: Du måste ha börjat spela bordshockey långt innan det fanns officiella turneringar.

GA: Ja, jag fick mitt första spel 1959. Vi bodde i Sundsvall då, farsan jobbade vid järnvägen. Jag blev inspirerad av ryssarna som, under ledning av den store Tarasov, spelade fantastisk klappklapphockey. Försökte göra samma sak på hockeyspelet - och det gick. Men jag kämpade länge med att slå min brorsa Björn. 1960 flyttade vi till Stockholm och då började vi köra turneringar hemma med egna poängligor och lag. Och så hade vi skytteligor. Minns att jag gillade att göra mål med framför allt yttrarna, det skulle inte bara vara centern.

GA: Det här var ju tiden när Tumbaspelet slog igenom. Med Tumbas hjälp sålde Stiga massor av spel. Men även Aristospel hade en modell som jag gillade. Där kunde man skjuta stenhårda skott, sköt man tillräckligt hårt kunde man pressa in pucken.

PB: Den äldsta bokförda turneringen jag har hittat på nätet är SEM (Stora Essinge Mästerskapen i Stockholm) från den 12 april 1980. Turneringen spelades sedan två gånger om året fram till det första SM:et 1982. Vad var det för turneringar egentligen?

GA: Det var Olle Köhler, även kallad "Hippie-Olle", som bjöd in mig efter första SM. Det var en speciell känsla att spela SEM, som för övrigt spelades på Stiga-spel. Minns särskilt Janne Hultman, som hade med sig ett eget lag där gubbarna hade hookade klubbor. Han kunde skjuta stenhårt med de där gubbarna. Faktiskt blev han den första som slog mig i bäst av sju, 4-3 i matcher blev det i finalen. Men det var fler som var bra redan då. Rydenstam och Ossla från Göteborg till exempel. De spelade ett mjukt, tekniskt spel som jag gillade.

PB: När och var träffade du första gången de andra pionjärerna? Jag tänker på personer som Sten Svensson, Tomas Petersson, Stiga Ankardal mfl.

GA: Jag kommer ihåg första gången jag såg Tomas. Han var en ung kille som stod med sin farsa och väntade utanför Vilundahallen 1982. Han såg hoppfull ut minns jag, det var lite pojkbokskänsla över honom. Och han gick långt redan den gången. Blev åtta tror jag. Han gjorde en massa tekniska saker redan då, men behärskade ännu inte riktigt allt. Efter SM tränade vi i min stuga eller hemma hos hans föräldrar där han bodde då. Han hade Hammarbylag med foton från matchprogram klistrade på gubbarnas ansikten. Och så körde han Bajen-ramsor under matcherna. Han blev riktigt förbannad när han förlorade. Redan då hade han en massa nya grejer på gång. Bland annat ett loppskott där han klämde pucken med högerbacken mot centerns fot. Mycket effektivt.

GA: Stig träffade jag på SEM och SM. Han jublade när jag blev utslagen -83 minns jag. Och -85 spelade vi en avgörande match som visades i Lilla Sportspegeln. Han vann med 8-7 och blev därmed ny svensk mästare. Det var en tung förlust. Men spelarna från Göteborg betydde mycket för mig, både i spelet och för mig personligen. De var verkliga profiler. Vi hade mycket kul tillsammans, det var mer socialt på turneringarna då.

PB: Det första SM:et spelades i Upplands Väsby 1982 och lockade drygt 500 man. Hur var denna första tävling?

GA: SM -82 blev själva startskottet, det var där alla lärde känna varandra. Det var en fruktansvärt kul turnering. Alla hade suttit hemma och lirat vid köksbordet och tränat in egna grejer. Alla hade sina egna spelstilar, det var mycket skott med backarna. Minns att det var mycket drag kring just mina matcher, jag hade ett passningsspel som var nytt för de flesta. Det gick bra för mig hela tävlingen, jag tappade bara en poäng. Stor lycka att vinna!

GA: Det var många profiler i den där tävlingen. Minns bland annat Dag Köhler, som också gick till den avslutande finalgruppen med tio man. Han satte på sig vita handskar mellan matcherna. Det var mycket underligt. Tror han ville få bort fett från fingrarna. Brukar berätta det för folk när jag är ute och uppvisningsspelar.

PB: Jag har faktiskt ganska tydliga minnesbilder av när du var med i TV-programmet "Hylands Hörna" någon gång i början av 80-talet (1983?). Minns att du spelade skjortan av bland annat Håkan Loob på det gamla vita STIGA-spelet. Det måste ha varit en stor grej att spela i TV då, på bästa sändningstid och i en av totalt två kanaler. Hur var det?

GA: Jag kommer ihåg när jag var på väg in i studion innan sändning. Såg spelet stå framställt i bild på en monitor och hörde Hyland inne studion säga "Kan det här vara för nåt för TV?" Men det blev bra, fast jag var jäkligt nervös. Det var direktsändning, vi spelade i periodpauserna och Hyland var entusiastisk. Det var ett genombrott både för mig och sporten, Hyland var ju ruggigt stor på den tiden.

PB: När det första Play Off-spelet med spår bakom målet kom 1984 måste det ha varit en stor förändring. Var det svårt att anpassa sig? Hur var första turneringen på nya spelet?

GA: Det var ett spel som öppnade mycket för mig. Centerfinter, Gretzky, alla passningar bakom målet. Anders Ekestubbe från Göteborg var en av dem som tidigt utvecklade spelet runt målburen. Men det var också många, framför allt de lite äldre, som inte gillade det nya spelet. Deras gamla grejer gick inte att göra längre, de tyckte att det blev för svårt.

PB: Du, som givit namn åt Agdur-kombinationen, måste ha varit en av de första stora innovatörerna, rent speltekniskt. Vilka andra skulle du vilja lyfta fram?

GA: När det gäller anfall och teknik var Tomas Petersson outstanding. Han hade tidigt en otrolig bredd och teknik i sitt spel. Efter SM -85 strafftränade han Hjerpe, som han sen behärskade bättre än någon annan, också jämfört med de bästa på senare år. Att spela så mycket på centern var helt nytt -86, när han vann SM. Har faktiskt kvar en del av det där på video. Petersson var otrolig redan då.

GA: När det gäller det defensiva och taktiska spelet vill jag lyfta fram Lasse "Avesta-Lasse" Henriksson. Han var den första som målmedvetet satt själv och tränade målvakten. Och så saktade han ner spelet, tänkte efter. Byggde upp spelet med genomtänkta, fasta situationer. Enorma centerfinter. Och så var han först med att avsluta sina centrifuger med forehand, det gjorde ingen annan då. Han hade även bra koll på sina motståndare.

PB: Du blev genom din övergång till Orsa HSK en av de första spelarna som gick från en klubb till en annan. Hur gick det till?

GA: Jag är bördig från Orsa. -86 hade jag varit där uppe och spelat mot Per Ström. Då skrev jag ett kontrakt i vilket det stod att jag skulle spela för Orsa om jag blev femma eller bättre i SM det året. Och det blev jag. Övergångssumman var liten; i kontraktet, som jag fortfarande har kvar, lovades jag en pilsner på Karlssons Stekhus i Orsa. Sen drog det igång. Orsa Spelmän, som jag kände, var med och spelade en hel där i början. Kommer också ihåg Kratz, han satt mest tyst och tittade på, lärde sig. Faktiskt blev han bra riktigt snabbt, jag förstod tidigt att han hade nåt extra. Hade han bara fortsatt in på 90-talet tror jag han hade kunnat utmana Lindahl på allvar.

GA: Jag minns när jag verkligen hajade att bordshockey skulle bli stort i Orsa. Det var lördagskväll och Per Jemth och de andra grabbarna ringde. De hade kommit på en ny centerfint och var alldeles till sig över det, disco och uteliv var ingen stor grej i Orsa, det fanns för få unga. Discot Spader Knekt hade bara öppet varannan lördag. Så det blev mycket bordshockey. Orsastötar, backskott. Kratz, Caris, Jemth och Stener utvecklade det där till en konst. Vi vann flera lag-SM på stötarna. Minns bland annat att vi slog Enköping med 21-4 i en lagmatch, trots att de hade flera av landets bästa spelare. När stötarna sen blev förbjudna minns jag att Caris tryckte upp en t-shirt med texten "NÄR STENMARK VANN ÄNDRADE DE OCKSÅ REGLERNA".

GA: Vi har snackat om en återträff med det gamla gänget, men än har det inte blivit av. Nästan alla flyttade från Dalarna och bor nu runtom i landet. Det är svårt att samla alla. Men det var kul så länge det varade.

PB: En annan rolig profil från 80-talet är Tore Johansson från Enköping, den första riktiga bordshockeypampen. Vad har du för minnen av honom?

GA: Han hade fin känsla för unga människor, det var väl också var hans jobb. Men framför allt minns jag hur han alltid stod bakom styvson, Hans Norén, som var fantastiskt skicklig, men alltid lika nervös. Han hoppade till när det inte gick bra för honom. Bakom stod pappa Tore och coachade och antecknade i ett block. Det var en märklig symbios...

PB: VM 1989 i Stockholm - där du blev fyra - är en milstolpe i bordshockeyns historia. Vem tog det första initiativet till VM? Och hur var turneringen?

GA: Stiga skickade mig på en turné till Japan -87. Där träffade jag bland andra Shigeru Kamagaya, som sen kom på VM. Via tidningen Nya Åland blev jag också inbjuden till Åland där jag var och uppvisningsspelade och fick fler kontakter. Och så hade jag kontakt med Pierre Chastenais i Toronto och med bland annat Henrik Rosenberg och hans punkarkompis i Finland. Via Lasse Sundh, som formgav Bordshockeybibeln, kom jag i kontakt med bröderna Lokko och bröderna Luuk. De bodde i Stockholm, men hade estniska rötter och ville gärna spela för Estland. Jag brukar säga att det var genom bordshockeyn Estland blev fritt från Sovjet... Ja, det var de här kontakterna som fick mig att inse att ett VM var möjligt.

PB: Hur blev idén bakom VM verklighet?

GA: Sponsorerna var viktiga. Stiga ställde upp med alla spelen. Men minst lika viktigt var Hitachis medverkan. De var huvudsponsor för "riktiga" hockey-VM, som spelades samtidigt i Globen, som var nybyggd då. Jag gick upp till Torsten Bolter, marknadsansvarig på Hitachi, och visade bilder från bland annat "Hylands Hörna". Jag förklarade att vi behövde pengar till flygbiljetter för folket från Japan och Kanada, annars skulle det inte bli nåt bordshockey-VM. Bolter tackade ja, i utbyte mot att vi hade Hitachi-reklam på spelen fick vi 40 000 kr. Kamratposten ställde också upp och gav 10 000 kr. Sen kunde vi dra igång!

PB: Det måste ha varit en mäktig känsla att spela det första VM:et någonsin...

GA: Ja, det var stort. Jag minns att Lasse och jag satt i min stuga innan turneringen och undrade om alla verkligen skulle komma, om de skulle resa så långt bara för att spela bordshockey mot oss... Vi hade lagt ner en jäkla massa jobb på arrangemanget. Knappast någon annan än jag och Lasse Henriksson, som tillsammans med mig gjorde mycket av förarbetet, trodde att VM verkligen skulle funka... Men det blev en succé; VM blev uppmärksammat överallt. Till slut fick Lasse och jag tacka nej till folk som ville komma och intervjua oss, det var en enorm efterfrågan... Minns bland annat att Leif Bork var och kollade. Han blev mest imponerad av ett slagskott jag gjorde med backen, det var märkligt... Jag har faktiskt 14 timmar videoband från det där VM:et.

PB: En bit in på 90-talet, efter drygt ett årtionde av aktivt tävlingsspelande, glesnade ditt deltagande på de nationella tävlingarna. Hur kommer det sig?

GA: Det var väl en kombination av flera saker. Jag fick min andra son, Sam, -94 och då blev det inte så mycket tid över till att åka runt och spela. Sen tyckte jag inte att det var lika roligt. Ett tongivande gäng göteborgare - Elfström, Ankardahl och "HP" med flera - lade av. Därmed försvann mycket kul vid sidan av spelandet för min del. Man kan väl säga att jag gjorde ett vägval, det blev uppvisningsspel istället för turneringar. Jag gillar att vara ute bland folket. Visa spelet. Spela med målade lag. Jag har utvecklat en hockeyspelsshow som jag kör. I morgonkväll ska jag iväg och spela på två företag här i Stockholm.

PB: Du uppvisningsspelar alltså fortfarande mycket?

GA: Ja, det stämmer. Jag har åkt runt med Stiga till bland annat Riga, Vilnius och London. Spelade bland annat i pauserna på det engelska hockeyslutspelet. Det var stort, 8000 på läktarplats som verkligen hördes. NHL har just börjat bli stort där... Har också hört att hockeyspelen säljer riktigt bra i Tjeckien och Ryssland. De digitala spelen konkurrerar inte ut Stigas hockeyspel, som många trodde för ett par år sedan.

PB: Vad kan det bero på?

GA: Att det är ett fysiskt spel kanske. Att man sitter mitt emot varandra, ansikte mot ansikte. Att allt går att röra vid, man kan ta upp pucken med handen. Det är mekaniskt, kroppsligt. Det är en jäkla kraft i det! Inget man tröttnar på.

PB: Veteran-VM i Riga 2005 blev ditt första mer offentliga bordshockeyframträdande på många år. Hur tycker du att sporten har förändrats sedan du senast var med?

GA: Det är mer sport nu, mer fokuserat. Rent speltekniskt handlar det mer om att gå direkt på mål. Det är bättre avslut, mer distinkt. Och hårdare avslut. Det var många som gjorde intryck på VM. Jag minns speciellt finalen. Många snygga mål i avgörande lägen. Hans vågade verkligen göra saker när det gällde. Men Nuttunen är en speciell karaktär också. Vilken utstrålning! Han och de andra finnarna tillför en ny dimension till spelet, ryssarna likaså. De har något eget, som jag verkligen gillar.

PB: Hur hade det varit att vara med i Öppna VM tror du?

GA: Jag tror jag skulle försöka spela som nån annan. Mer inriktat, fokuserat. Men jag skulle nog ändå inte ha en chans mot de bästa. Edwall och Wallén och de andra skulle mosa mig, deras spel är för tungt för mig. Mitt flödesspel funkar inte längre i de stora sammanhangen.

PB: Till sist - du håller just nu på att förbereda dig för ett annat VM, VM i innebandy.

GA: Ja, det stämmer. Jag har sedan 2002 varit förbundskapten för Storbritanniens landslag. Vi spelar i VM:s B-grupp, som den här gången ska hålla till i Botkyrkahallen. Jag har pendlat mellan Sverige och England och Skottland i flera år nu, jag har det faktiskt jobbigare än Svennis! Och sämre betalt också tror jag... Men det har varit kul, det växer fram massor av nya innebandyklubbar i England just nu. Det känns faktiskt som jag sluter cirkeln med innebandyn, som ju hade en rätt stor del i bordshockeyns tillblivelse en gång i tiden. Men efter VM i år lägger jag av som förbundskapten. Allt måste ha ett slut.

Telefonintervju, januari 2006

Nystartad sajt om jänkare! CoolWrooom!

Amerikanska Bilar

Pontiacsgirls blogg

Anmäl
2009-04-10 16:18 #1 av: Kjelle

Intressant med lite nostalgi. Jag var inte ens född när han började spela.


Anmäl
2009-04-10 19:55 #2 av: sissie

Jo han har hållit på ett tag nu. Och han spelar visst fortfarande en hel del fast mer som uppvisning och kul grej efter vad jag förstått.

Nystartad sajt om jänkare! CoolWrooom!

Amerikanska Bilar

Pontiacsgirls blogg

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.