1982 Drygt 500 grabbar och två tjejer spelade historiens första SM på hockeyspel. Ytterligare 400 ville komma till hockeyladan i Upplands Väsby, men fick inte plats. Dock var detta nog ändå inte avgörande för slutsegern - Göran Agdur, dåtidens ende (?) elitspelare, var outstanding. I alla fall på det Pola-spel som var det officiella tävlingsspelet 1982.
  Göran Lönnkvist, en av 80-talets stora, berättar nostalgiskt:
- Det första SM:et var en stor upplevelse. Allt var nytt och spännande. Och så var det förstås Agdur. Jag minns hur Sten Svensson och jag insåg att man verkligen kunde spela hockeyspel när han satt och trollband folk med sina passningar.

1983 Liksom föregående år stod innebandyklubben VIS81 som arrangör i Upplands Väsby. Regerande mästaren Göran Agdur föll överraskande redan i en av semifinalgrupperna där bara gruppsegrarna gick vidare. Den förste kejsarens besegrare var förstås den legendariske fjällvandraren och Kina-resenären Ronny Bergström. Denne lyckades dock inte bärga guldet, som istället gick till en lärare från Göteborg, Stig "Ankan" Ankardal. Som tävlingsspel hade man det gamla vita Stiga-spelet, det utan spel bakom mål. Pola-spelen blev med tiden alltmer lagda åt sidan, för att till slut i början på 90-talet försvinna helt ur bilden.

1984 Även detta år spelade man på ett nytt spel. Denna gång på Stigas nya blå spel, det första med vänsteryttern bakom mål. Vid denna tidpunkt hade en Allsvenska börjat ta form och etablerade klubbar fanns i städer som Göteborg, Lund och Stockholm. På elitnivå dominerade det göteborgska skönliret och tidens stjärnor hette Elfström, Ankardal och Agdur. Med hjälp av idag ganska ovanliga finter som Sören och Velodromen vann Tomas Elfström den endast sju man starka finalgruppen. Bakom sig i resultatlistan hade han drygt 300 SM-deltagare.

1985 Detta var VIS81:s sista SM och därmed försvann också arrangören Andraz Citrom från bordshockeyn. Men han lämnade något stort bakom sig: en sports födelse. Och kanske bidrog vi som spelade då också en smula till att hjälpa innebandyn.
  Av någon anledning sjönk deltagarantalet detta år drastiskt till 190 deltagare. Kanske hade elitspelarna blivit för bra för att de renodlade hobbylirarna skulle ha något att hämta. Dock var Citrom förutseende nog att arrangera det första SM:et för juniorer, som detta år spelades separat i Fryshuset på Söder i Stockholm. Drygt 60 unga grabbar kom. Jag slutade själv på 15:e plats och fick se en 14-årig Finn Fries bli svensk juniormästare. I bakgrunden skymtade Hans Norén och hans styvfar Tore Johansson, som senare blev historiens första bordshockeypamp.
  I Öppna SM blev Stig Ankardal den förste att återerövra ett SM-guld. 1985 var det sista året då man ännu spelade matcher i 2 x 5 minuter.

1986 Stiga kom nu in på arrangörsscenen med kraft. PM Jonsson var tävlingsledare med visselpipa och vit overall. Med entusiasm och stort intresse lyckades han hålla ganska bra ordning på de många startande (280?) i överfulla discot Nya Kolingsborg vid Slussen i Stockholm.
  Nu började det i allt högre grad också finnas ett bredare toppskikt inom sporten. Bäst denna säsong var träningsnarkomanen Thomas Petersson som vann det första riktiga SM-Play Offet med hjälp av en mycket stark Hjerpe-dragning. Centerfinterna hade gjort sitt verkliga intåg i sporten, men hade ännu en viss glamour omkring sig. Junior-SM vanns denna gång av Anders Finneman.
  För första gången hade SM japanskt deltagande: Shigeru. Han kämpade tappert, men tog sig inte vidare från första kvalgruppen.

1987 Av flera ansett som det tristaste mästerskapet. Investerandet till centerfinter gränsade till det absurda. Bordshockeyn höll på att reduceras till en sorts skidskytte i miniatyr - allt handlade om att få in pucken till centern. Ändå var 1987 ett viktigt år för sporten. Epoken Henriksson grundlades och ett spel byggt kring fasta situationer (centerfinter och Målmaskinen) skulle bli dominerande för flera år framåt. Lasse vann SM efter final mot regerande mästaren Petersson. Till detta SM, som spelades i Vasahallen, kom också för första gången ett rödtröjat gäng från Orsa, som senare skulle bli ledande inom det sena 80-talets bordshockey. Namn som Kratz, Jemth, Stener, Caris och Lantz blev med tiden begrepp. Tidens melodi var Orsa-stötar och lillstövlar.

1988 Stiga hade just släppt dagens vita spel, men centerfinterna fortsatte ändå att vara tongivande. Lasse Henriksson var som bäst och slog Fredrik Johansson från Enköping i finalen. Strax bakom dem var finalgruppen full av spelare från Orsa och just Enköping. Pappa Tore, Enköpings klubbpresident, stod vid rinkside och strök handen genom sitt vattenkammade hår och psykade sonens motståndare.
  En viss Jacob Lindahl från Holmsund debuterade i SM och kom på en sensationell 12:e plats efter ett tag ha haft ledningen i finalgruppen. Med mig hem till Växjö hade jag denna gång Bordshockeybibeln, som vi väl idag saknar mer än någonsin.

1989 Redan i sitt andra SM var Jacob i final - och det förstås mot dåtidens gigant Lasse Henriksson. Och redan nu var bordshockeyns enda underbarn på väg mot sitt första guld, men föll i sudden i sista avgörande. Lasse blev den första att ta en trippel i SM. Få har senare överträffat hans precisa centerfinter och målmedvetna inställning.
  Vad man annars minns från detta SM är "den gotländska skandalen" som ägde rum under den andra tävlingsdagen. Ett par gotländska spelare (Joakim Larsson och Kenneth Niclasson) hade kommit för sent till tävlingen på grund av ett olyckligt tåghaveri. Styrelsen lät märkligt nog de övriga tävlande avgöra om de två gotlänningarna skulle få vara med. Med en rösts övervikt beslutades det att de inte skulle få spela mer i SM det året.

1990 Denna gång stod Enköping som arrangörsstad och managern Tore Johansson var i extas. Dock visades det ännu en gång att en EHSC-spelare inte kan vinna SM. Istället hade Jörgen Sundkvist turen att komma mitt emellan epokerna Henriksson och Lindahl och kunde knipa guldet i både SM och EM som spelades i Lund samma år.
  I SM -90 var det återigen Ronny Bergström som slog ut den moraliske (?) vinnaren, vid detta tillfälle Jacob Lindahl.